|
Olle Bonniér talar om "ett universellt ljus...
Ett ljus som är annorlunda än det vi tror vara mörkrets motsats.
Ett ljus som är alltets enhet. Ett ljus som är dag och natt på
samma gång. Åkes egna och magiska ljus."
Folke Edwards skriver om "ett visionärt, bländande ljus, dels
dovt, oroande mörker" och Hans Eklund om "målningar som
upplöst all kontrastverkan för att hägra som stora stycken av en
skimrande atmosfär."
Åke W, kort och gott, eller ÅWA, som han signerade sina målningar,
gick bland kollegerna i Konstnärsklubben hedersamt under benämningen
Målarnas Målare. När andra ville etikettera honom som
impressionist, sa han sig möjligen kunna betecknas såsom
impressionist - expressionist, men hellre ville han kallas - en fri målare.
Hans strävan dit och till att finna sina egna uttryck, kommer kanske
starkast fram i hans senare produktion.
Åke Wilhelm Andersson föddes 1922 i Strängnäs där han växte upp.
Han och hans syskon blev tidigt faderlösa vilket gjorde försörjningsbördan
tung för modern. Faderlös var också Bo Setterlind, som började i läroverket
samtidigt med Åke. En vänskap startade som varade livet ut.Ett våldsamt
slagsmål med en annan Strängnäskille, Kaj Piehl blev upptakten till
också en livslång vänskap mellan den unge Åke och Kaj. När
antagonisterna sonades fann de snart gemensamma intressen för natur,
konst, litteratur och musik.Båda utbildade sig vid
Isaac Grünewalds målarskola under 1940-talets början. Där lärde
ÅWA känna Olle Bonniér, som i sin bok
S j ä l v l j u s i kapitlet Åke lovordar hans enorma
kunnighet på många områden och ger ord för sin beundran av Åke
som person och konstnär.
Efter utlandsvistelser, mestadels i Frankrike och Spanien och efter
att ha varit bosatt i Stockholm, återvänder ÅWA slutligen till det
sörmländska landskapet. I trakten av Dunker finner han och hans
hustru Inga en gammal 1700-talskvarn och ett boningshus. I kvarnen
inrymde han sin sommarateljé, i boningshuset en vinterateljé.
Mora kvarn blev ävenledes en tillflykt undan stadens krogar och härvidlag
kom hustru Inga att bli ett oumbärligt stöd.
Om ÅWA som person flödar lovorden och hans kunnighet på många områden
är imponerande, inte minst
såsom jazzpianist. Enligt Olle Bonniér var han " en av de främsta
jazzpianisterna med kraft, klös och vingslag
som få" och "den minst egocentriska människa man träffat."
Musiken var av stor betydelse för ÅWA speciellt
när de mörka dagarna slog till. Om det skriver även konstnär
Kelvin Sommer i sin bok
U n d e r b a ra "okända" m å l a r e, där han i ett
kapitel tecknar ett vänskapsporträtt av Åke.
Mora kvarn blev en samlingsplats för en rik skara vänner. Åke W.
Andersson fick naturligt nog många vänner bland konstnärer, författare
och musiker. Till dem hörde Lars Olof Loeld, Alvar Jansson, Gösta
och Nalle Werner, Gunnar Brusewitz, Kaj Piehl, Bo Larsson,Gustav
Rudberg, Göran Nilsson, vidare Ivar Lo-Johansson, Stig Dagerman,
Evert Taube, Erik Lindegren, Vilhelm Moberg, Slas, Lars Forsell, Bo
Setterlind, Lennart Hellsing, Aksel Sandemose och musiker Per Henrik
Wallin för att nämna ett fåtal.
Motiven kring kvarnen, dammen, den omgivande naturen, dess sjöar och
åar inspirerade ÅWA till ett stort antal målningar. Vi möter hans
landskap natte- såväl som dagtid, under vår, sommar, höst och
vinter. Liksom hos målarna Per Eksröm och August Strindberg ställs
vi inför det människolösa, inre landskapet. ÅWAs upplevelser från
Stockholm, Bohuslän och vistelser i sydligare nejder ingår i utställningen
såväl som ett antal teckningar och exempel ur hans grafiska
produktion.
När Åke W. Andersson gjorde sin sista resa till Altea nära Alicante
i Spanien i november 1988, var det tillsammans med Kaj Piehl, vännen
sedan barndomen. Då insjuknade ÅWA plötsligt och avled.
Åke W. är representerad vid bl a Eskilstuna konstmuseum, Malmö
konstmuseum,Moderna Museet,
Stockholms stad/Konstkansliet, sörmlands museum och på Svenska
Ambassaden i Kairo
|
